Har en bästa vän jag känt hela livet.

Vi har växt upp ihop,varit totalt lika.

Jag har alltid varit rik på nära vänner som står mig nära.

Men denna vän var speciell.Vi visste varje detalj i varandras liv.

Vi visste allt om varandra vad gäller killar,onani,sex,fantasier,drömmar,sex äventyr.

Vi är jämngamla...hon är singel sen lång tid,jag har sambo och barn.

Men vi delade ändå alla tankar och skrattade nätterna igenom.

Vi hjälptes åt att ta hand om mina barn ibland.

Nu när jag tänker tillbaka allt vad vi lovat och alla våra minnen,så hugger det i hjärtat.

Samtidigt blir jag så arg.Arg på min bästa vän,som numera inte är min vän.

Jag känner mig förbannad,framför allt sårad.

Jag har aldrig blivit sårad tidigare,jag har aldrig bråkat med mina vänner.

Jag har aldrig förlorat någon nära vän,men denna gång gjorde jag det...jag bad henne gå och aldrig mer komma tillbaka.

Det har gått 6 månader och jag lovar dig,ilskan har växt.

6 månader och jag är fortfarande arg och sårad.Och jag tänker på henne många gånger varje dag.

Men jag tål inte höra hennes namn.

Innan allt hände gav vi varandra löften om att ingenting skulle nånsin påverka vår vänskap,vi skulle avbryta allt om eller innan någon skada var skedd.Vi pratade noga om detta varje dag.

Men detta gällde väl för f*n bara dig.

För plötsligt när allt jobbigt kom runtomkring,så höll du inte vår överenskommelse och löften.

Jag vet att du älskar mig än,vår vänskap är speciell på nåt sätt.

Vi både är förbannat envisa.Och långsinta.

Men nåt jag inte fattar är hur du kunde göra det valet fast du visste att det skulle krossa vår vänskap???Du har redan förklarat varför..bla bla bla...

Men vad är egentligen värt att förlora sin bästa vän för?

Var det värt att såra mig,att få mig att må så dåligt?

Jag har läst mig att arbete och mycket annat i livet brukar komma och gå,men det som alltid står kvar som är guld värd är riktiga vänner.

Jag är 25 år gammal och jag tänker på dig var eviga dag.Barnen saknar dig och jag vet inte vad jag ska säga.Det gör förbannat ont.

Jag har en sambo jag tycker mycket om och som är världens bästa pappa till våra barn,jag har barn jag älskar,mina vänner jag älskar...men min tvillingsjäl har jag förlorat.Jag kan när som hellst få dig tillbaka,jag vet att du väntar och längtar..men jag känner fortfarande bara ilska och känner mig sårad.

Jag hatar att du gjorde detta val som kostade vår vänskap.

Men jag känner mig halv utan dig.

Jag gråter heller aldrig..finns aldrig något att vara ledsen för.

Men när jag bad dig försvinna från mitt liv så har många tårar fallit.

 Endel av mig känner mig död.

Du är som min tvilling för vi är födda samma dag,samma år,samma månad,samma vecka,låg samtidigt på sjukhus.

Jag trodde att ingenting kunde krossa oss.Jag trodde du alltid skulle finnas kvar,att vi två alltid skulle prioritera varandra genom livets gång.

Det gör ont ont ont.

Men idag vet jag bättre.